Julen, men bara ur prästens perspektiv: Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent

4:10 min
Utrikeskrönika 28 april 2020.

Här är Stockholm, tisdag.

När jag var barn och var i Mellanöstern under ramadan, minns jag att alla vuxna utlänningar, till exempel svenskar och irländare, sa att ramadan var hemskt för att muslimerna blev så sura och slöa eftersom de var törstiga och hungriga.

Det skulle dröja många år innan jag insåg att det där var fake news och att ramadan är den kanske festligaste månaden i den muslimska kalendern, med kalas, konserter, teaterföreställningar, nattliga utflykter i magiska kvarter, läckra sötsaker, tv-serier, släktsammankomster, dervishdans och tedrickande.

Lite som advent i Sverige med julbord, adventskalender och adventskonsterter – fast utan glögg och alkohol och med det tillägget att julborden – eller ramadanborden – också dukas upp gratis för alla som inte har råd.

Det hör till att den som har pengar, den som äger ett stort snabbköp eller en skoaffär, blir extra givmild under fastemånaden och bjuder fattiga på iftar, måltiden som bryter fastan vid solnedgången.

Långbord på trottoarer eller i färgsprakande röda tält. Och överallt – också på minareterna – olikfärgade blinkande lampor som bidrar till den nattliga feststämningen.

Ramadan är den månad på året när arbetsgivare tillåter lite flexibelt kortare dagar, kanske var det därför de vuxna utlänningarna från min barndom tyckte att folk var slöa.

Men sura?

Det har jag aldrig varit med om. De som riskerar att bli sura väljer för det mesta att inte fasta, och de som fastar sätter en ära i att bjuda till exempel mig – en icke-muslim, på kaffe eller iskallt vatten i 40-gradig värme när de själva är som törstigast. Att bjuda dig på kaffe medan jag fastar ger mig fler poäng hos Gud, sa en gång en av mina väninnor och skrattade.

Det är längesedan jag var liten och när jag nu i år ser hur svenska medier skildrar ramadan i coronatider, tänker jag på min barndoms missuppfattningar och undrar:

Varför är det bara imamer och djupt religiösa moskébesökare som intervjuas och får berätta hur svårt det blir i år utan gemensam bön i moskén? Vad hände med allt det festliga som också är ramadan? Teaterföreställningarna, iftarkalasen, konserterna, kakbakandet, de honungsdrypande pannkakorna med nötfyllning, folklivet i islamiska Kairo mitt i natten med upplysta minareter, dockteater, och bubblande vattenpipor?

Tänk om en arabisk tv-kanal skulle göra ett reportage om julfirande i Europa i coronatider och bara intervjuade präster som var ledsna över att midnattsmässan fått ställas in eller att kyrkor tvingats hålla stängt, och inte med ett ord nämnt julbord, glöggkalas, adventsstjärnor, julgran eller julklappar.

Det hade varit lika konstigt som jag tyckte det var att se på den annars utmärkta tv-serien “Kalifat” när jag insåg att de enda så kallat goda eller trevliga muslimerna i tv-serien är sekulära medan de som är troende – eller förment troende – alla är terrorister.

Svart eller vitt.

Just när det är i gråzonerna som poesin formuleras, som konsten skapas. Gråzonerna, som är så hatade av extremisterna, och därför borde värnas.