Små, små konkreta detaljer: Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent

4:44 min
Utrikeskrönika 26 maj 2020.

Här är Stockholm, tisdag.

Det finns ett arabiskt ordspråk som lyder ungefär “en kamel omgiven av åsnor börjar också skria” och det är svårt att inte tänka på det i denna pandemiinfekterade språkvärld – där alla socialt distanserade hemmasittare förvandlas till språkpoliser som inte bara märker ord utan räknar ord.

Vet du hur många gånger Anders Tegnell svarade: “nä, men..” på helt vanliga frågor i Söndagsintervjun? Jo, 38 gånger!  Det måste ju vara ett uttryck för att han förminska sin egen makt, muttrar en språkpolis.

Det brukar ju bara vara idrottsstjärnor som svarar “nä, men..." på frågor som “hur känns segern?”, men nu används det av alla som vill förminska sin egen makt – och den enda gång Tegnell svarade entydigt JA var när han fick frågan: “är du rak och rationell som Dr. Alban sjunger?”

Ja, sa Tegnell.

Men, påpekar en annan språkpolis, han är åtminstone befriad från det hopplösa uttrycket “jag tänker” som svenskar gömmer sig bakom när de inte vågar uttrycka en ståndpunkt. “Jag tänker” säger de istället för “jag tycker” eller “jag tror”. Och programledare och intervjuare uppmuntrar också till förment opartiskhet när de erbjuder intervjuade att “tänka kring” istället för att tycka, veta eller tro.

Den stackars kamelen, omgiven av åsnor, ägnar just nu mycket möda åt att säkerställa. Också ett ord att gömma sig bakom när ovissheten gör att ingen myndighet kan garantera, trygga, eller se till att de äldre skyddas. I den nya otryggheten säkerställs det i nästan varje intervju man hör och ordet äter sig in i vardagen: “älskling, kan du säkerställa att vi har tillräckligt mycket mjölk hemma?”

Denna säkerställda otrygghet skakas om när vi mitt under pandemin drabbas av monumentala språkliga förluster som PO Enquist och Kristina Lugn. Deras unika språk tillfälligt tystar ner språkpoliserna som istället gläds åt dödsrunornas formuleringar, som att Kristina Lugns dikter revolterade mot rostfriheten i världens modernaste land, som Per Svensson skrev i Dagens Nyheter, där också Åsa Beckman konstaterade att Kristina Lugn skrev så att andra poeter liknade stelbenta byråkrater.

Den säkerställda otryggheten har också en motpol i små, små konkreta detaljer som när The New York Times på sin förstasida och på en interaktiv webbsida i helgen publicerade namnen på de 100 000 amerikaner som hittills dött i covid-19. Siffror som magiskt förvandlades till människor med enradiga beskrivningar:

73-årige James Goodrich var kirurgen som separerat siamesiska tvillingar.  Coronaoffret Rami Cohn hade räddat 56 familjer från Gestapo. 41-årige Eugene älskade lastbilar, Ferdi var tunnelbaneinspektör och Lee, 91, föredrog fluga och hängslen framför slips och livrem.

Små förmänskligande detaljer på samma sätt som New York Times gjorde efter 11 september 2001, när varje offer för terrordåden fick en egen liten runa – där man skickade ut tidningens skickligaste skribenter att göra miniporträtt. Det är nitton år sen nu, men jag minns fortfarande Chance Noonan, då tre år, som varje kväll tände ett tomtebloss och sprang runt gården och ropade “yea, daddy” – för att skicka en hälsning till pappa. Pappa i himlen hade varit börsmäklare på Cantor Fitzgerald i ett av tvillingtornen.

Nu, med 100 000 döda, finns inte plats för runor över alla de döda, men en liten detalj som att covid-19-offret Rodrick Samuels alltid försvarade sin lillebror, säkerställer en skärva av hans minne.