Nu gick livet vidare: Katarina von Arndt, Berlin

3:43 min
Utrikeskrönikan 10 juli 2020

Berlin, fredag.

Jag står i köket hemma hos en kolarbetare i byn Jänschwalde. Vi pratar om att  koldriften ska stängas ner här i Tyskland. Jag får acceptera det, säger han. Det känns bittert, men jag får acceptera det. Han har jobbat som gruvarbetare i dagbrottet i 40 år. Men nu har man bestämt att det ska stängas ner. Visserligen först senast om 18 år. Men ändå.

Dagen innan stod jag på taket på Berlins största kolkraftverk. Vi tittade ut över utsikten. Hela Berlin framför oss. Fernsehturm och Ikea. Långt nedanför de jättelika kollagren som är stora just här eftersom de behövdes under DDR-tiden när Berlin var isolerat.

Tre månader skulle lagren räcka om införseln skulle strypas. Ett plan lyfter från flygplatsen Tegel som snart ska stängas för gott. "ja det är verkligen förändringens tid, säger ingenjören som visar runt på verket. Som om Berlin inte alltid befunnit sig i förändringens tid.

Själv trodde jag visst att Berlin skulle stanna som det var för femton år sedan, när jag bodde här sist. Då var det lätt att få tag i ett förstahandskontrakt på en lägenhet, man läste bara annonserna i tidningen och ringde upp.

Att gå på restaurang var billigt och man behövde aldrig beställa bord. Och alla kom in på klubbarna. Många fasader var renoverade, men långt ifrån alla. Och mellan husen var det just mellanrum där himlen gick ända ner till marken.

Min väninna Wiebke värmde croissanter på sin luftvärmeapparat. Visserligen inte koleldad, men ändå – och sa att hon inte förstod varför folk blev ledsna när något gick sönder. Själv brukade hon alltid tänka när något gick i kras – jaha, där gick livet vidare. Hon var mindfullness innan det fanns.

Och jag gick och shoppade med en kompis från Sverige som undrade var alla människor fanns – var är alla? Sa hon? Varför åker inte alla hit och julhandlar istället för att trängas i Stockholm? Man sa att stan var byggd för en miljon människor till. Gator, lägenheter, kollektivtrafik – allt skulle kunna svälja en miljon människor till.

Nu är det fullt. Och jag tänker att jag är dum som inte fattade att det skulle hända. Eller att jag inte trodde att de skulle göra mig något.

När vi går på restaurang frågar de om vi har beställt bord. "Alltså förr behövde man aldrig beställa bord" säger jag till sonen innan vi lomar vidare till nästa ställe.

När jag skyndar mig upp till möte – försenad – för att jag inte hittade en parkeringsplats… ja ni fattar – förr fanns det alltid parkeringsplats.

Och alla dessa människor – trots coronan. Hela Mauerpark är ju proppfull. Det är KÖ in till loppmarknaden. Okej det beror nog på corona. Men hela gräsmattan – den som tidigare var en tufsig sandjord med lite grässtrån och INGA Människor. Det är ju människor överallt. På trottoarerna, i affärerna, på restaurangerna. I lägenheterna.

Hur kunde jag tro att allt skulle stanna vid en alldeles speciell tidpunkt? Just då när jag tyckte att det var lagom och bra. Då när jag kunde säga – "ja Berlin behöver verkligen mer folk" så här klarar sig ju inte stan. Men nu – när stan klarar sig – så är den ju annorlunda.

Jag får säga som gruvarbetaren – jag accepterar det. Eller kanske ännu hellre - försöka vara lite mer som Wiebke – Titta! Nu gick livet vidare!